Livet alltså, kan jag få något bra någon gång??
Mina arbetstimmar har skurits ner från 26h/vecka till 4. 4!!! Som om jag kan betala hyran på fyra timmars arbete per vecka. Söker femtusen jobb om dagen men får ingenting. Ingenting. Och vet inte vad jag gör för fel. Och vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp. Funderar på att ringa nåt bemanningsföretag och se om man kan få ihop något möte där man pratar om vad man vill och hur man ska få det. Vet inte om det ens är möjligt. Behöver verkligen ett heltidsjobb, behöver rutinerna det ger mig, behöver ingå i en kontext, behöver en lön. Fy fan, jag är så jävla trött på att leva under existensminimum, är trött på att gråta varje gång räkningarna ska betalas, är trött på att bryta ihop varje gång något kostar mer än jag tänkt, är trött på havregrynsgröt, pasta och nudlar, är trött på att inte kunna göra någonting utan att behöva tänka igenom det ordentligt. Trött trött trött. Jag vill kunna köpa kläder som passar mig, vill kunna äta ute, vill kunna ta en drink spontant på lördagskvällarna, vill kunna resa, vill kunna ha råd att måla om lägenheten, eller ha råd att byta upp mig lite, vill kunna köpa egna möbler och inte bara ha gamla grejer jag fått, eller åtminstone köpa en matta. Vill ha råd att träna och gå på olika kurser, och leva lite. Inte bara leva, lite.
Och det värsta är egentligen inte att inte ha allt det jag vill ha, utan att inte veta hur jag ska göra för att komma ur det. Jag trodde att att utbilda om sig skulle vara en magisk nyckel som öppnade alla dörrar, jag trodde att att göra detta själv, att inte involvera familjen i alla mina beslut skulle vara lösningen på andra problem, istället är jag i samma situation nu, som jag var i för fem år sedan, och för sju år sen, och för två år sedan. Ingenting händer. Ingenting. Jag ser hur mina vänner går vidare, rör sig framåt, jag ser hur släktingarna och familjemedlemmarna tar sig någonstans. Sjalv är jag kvar. Och det är fan inte värdigt. Det är inte värdigt att som nästan 30 inte ha kommit längre än så här. Några timmars jobb i veckan, Ett allt mindre socialt liv, allt färre vänner, inga möjligheter, allt mindre och allt färre drömmar, fan, när jag var arton drömde jag om att ta över världen, nu vill jag bara ha en schysst taklampa. Gud, jag måste sluta vara så patetisk. Måste ta tag i mig själv, rycka upp mig, bli glad, bli bra, komma i gängorna etc.
Bli hel. Jag måste bli hel. Måste bli av med värdelösheten och klumoen i magen och ångesten som kan vara så förlamande.
Men jag vet inte längre hur man gör.
Jag kan bara vänta ut det. Så jag väntar.
Idag har jag mest funderat på hur det är att ha ett jobb där det inte förutsätts att man ska ta skit från skitungar. Där det inte är normaltillstånd att bli kallad kärring/idiot/sämst/etc. och där man inte måste lyssna på upprörda tonårsröster flera timmar om dagen.
Och så har jag ångestat och gråtit över min ekonomi. Och fått min första mens på ett år due to slutat med p-piller. Vet inte, det känns som att vara p-pillerslobotomerad är ett bättre alternativ än kaoshjärnan nu. När man inte vet vad som är en “sund” reaktion och vad som är hormonellt orsakat.
KUL när lönen man får ut är några tusen mindre än räkningarna man har. Och sparkontot bara blir mindre och mindre och mindre, och jag fattar inte hur jag ska få det att gå ihop. Måste börja sälja av saker, men förutom lite kläder som kan ge in någon hundralapp, och kanske lite kurslitteratur har jag ingenting. Och jag behöver verkligen ett jobb. NU! Annars vet jag fan inte vad jag ska göra.
Min ekonomiska situation är en jävla mardröm. Jag vet inte hur fan jag ska lösa det. Och jag ångrar ångrar verkligen alla jävla beslut jag tagit, typ som att äta ute istället för att laga mat, eller resa till London istället för att stanna hemma, och att jag gick ut och dansade förra månaden istället för att vara hemma och faaaaaan vad jag inte klarar detta. Jag har liksom tänkt att det fixar sig, och man måste leva, och att jag ändå har så jag kan vara utan jobb i två månader, och nu har jag jobbat drygt halvtid hela månaden och glömt att lönen är förskjuten, och i december jobbade jag inte mycket och i december fick jag inget csn och jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen. Och om det bara vore pengar det handlade om.. Det är så mycket som är fel nu, som att en av mina vänner (hon s som jag skrivit om) typ försöker fasa ut mig ur sitt liv. Tror jag. I fredags hade hon tydligen bjudit över våra gemensamma vänner, men inte mig. Även om det för närvarande känns ok, vi kommer inte ha så mycket gemensamt så länge hennes liv bara kretsar kring hennes barn och barnrelaterade saker så.. jag vill inte bli utfasad liksom.
Dessutom är min hud katastrof nu, jag ser ut som en trettonåring i ansiktet. KUL man har det. Jättekul.
Fick mitt examensbevis på posten idag. Borde vara glad va? Varför är jag inte glad över det?????
*är ett mongo*
ok, så ögat blev bra, halsen känns inte som den har en gigantisk tumör i sig längre, istället är jag så jävla förkyld på det där traditionella sättet, snorig och sexig whiskeyröst som med jämna mellanrum blir ett kraxande. Gött när man jobbar med att prata. Och jag jobbar ändå, tänker att det vore trevligt att ha ett fast jobb, på heltid. Då hade jag haft råd att vara hemma ett par dagar, och bli frisk på riktigt. Tänker att det vore trevligt att ha ett riktigt jobb. Överhuvudtaget. Tänker att jag borde ha tålamod och vara bättre på att sälja in mig och pusha lite. Ringa och sånt som man ska göra för att få jobb. Nu när jag har min examen och allt.
Tänker att det vore trevligt att bygga på sparkontot istället för att leva på det, eftersom förkylningen blir extra kostnader i halstabletter och nässpray och sånt. Men tänker också att jag borde bli smal efter detta, då jag inte kunnat äta ordentligt pga förkylningen. Och att det inte är så jävla kul att äta bland folk som älskar att påpeka vad man äter, att man inte borde äta och så, för att man blivit så HIMLA HIMLA tjock. Man ba’ tack. Tack som fan släkten. Ni är så rara så. Och sen tittar man i spegeln och fattar inte vad dom ser som inte jag ser. Jag vet ju att jag gått upp i vikt, men jag är fan inte tjock. Inte biggest loser-tjock iaf. Så himla härligt att ha släkt omkring sig som är lika bra som en själv på att bryta ner en liksom!!!!
Men jag väntar tills jag blir frisk innan jag tycker synd om mig själv pga släkten. Ok? Ok!
ett öga rött
För en vecka sedan hade jag så ont i halsen att jag vaknade skrikandes, nu har jag ont i halsen, slitskador runt näsan pga snytande, och ett öga som är rött och rinner.
Är så jävla het alltså..
Hjärnan just nu – mos. Ända sedan jag slutade röka har mitt immunförvar gått åt helvete, ständigt småförkyld och nu jättteförkyld. Låtsas att det där äckliga jag hostar upp är mina lungor som förnyas och blir bättre, annars hade jag inte stått ut.
Får fortsätta vikariera ett tag till, i nuläget känns det ändå ok. Hellre göra något på dagarna och tjäna lite pengar än att gå till af och kolla på dagtidstv. Plus att nu har jag ändå en utväg, det kommer alltså inte kännas lika lönlöst att sätta sig på bussen varje dag.
Har dessutom ramat in alla grejer jag skulle fått upp på väggarna när jag flyttade hit för typ två år sedan, imorgon kanske jag till och med orkar få upp dpm. Problemet med att vara småsjuk är ju att kroppen inte orkar mer än en eller två saker om dagen, och jag pressar på som fan nu. Söker jobb, hjälper syster montera möbler, träffar släkten, bråkar med mamma, besöker Ikea, hänger med vänner etc etc. Idag diskade jag. Det behövdes. Insåg när jag kom hem att den där konstiga lukten jag känt i en vecka måste varit disken. Den konstiga lukten var borta nu. Ska nog börja göra så nu, småstäda lite dagligen, en sak om dagen typ, så blir inte städningen ett projekt som ska bockas av, utan kommer naturligt. Men först måste jag nog fan sanera lägenheten ordentligt. När jag orkar. Och hinner.
Blablabla…
Hade ett så himla trevlig nyårsfirande igår. Mat, vin, skratt och sedan ett dansgolv. Kändes som en himla fin avslutning på ett i övrigt ganska pissigt år. Gud, den emotionella turbulensen från våren, sommarens apati och höstens jävla prestationsångest, allt är över. I år kommer jag få ett jobb, förhoppningsvis ett riktigt jobb, mitt första riktiga jobb. Med en riktig lön. En så enkel sak att längta efter. Tänker också att det kommer ge mig tid att läsa mer, jag vill verkligen börja läsa mer. Och jag kommer ha råd att köpa riktig mat! Och bli duktig på matlagning.. kanske. Och gå på kurser, det vill jag göra! Skrivarkurser och språkkurser kanske, och så vill jag lära mig sy! Och så ska jag bli smal..
Bara detta att inte ständigt ha saker att göra som det blir när man pluggar kommer ge mig massa tid och ork att ta tag i saker och ting. Tror jag. Nåja, 2012 kommer bli bra. Bättre än 2011 i alla fall.
Examen, check!
Idag gjorde jag min sista tenta. Tror jag satte den. Alltså, tror jag att jag har en examen nu. Så jävla GÖTT!!
Gick hem från skolan och fånlog och kände mig fri. Så JÄVLA GÖTT!
Kommer på att jag nu har möjligheten att jobba med något jag tycker är roligt och kommer ge mig något mer än bara ångest. SÅ JÄVLA GÖTT!!
